Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


uppstått ur den kärleken, utan ur strid mot den. Därför kallas också människan först vis, när hon blir gammal och ser ned öfver sina forna böjelser som den hvita påfven öfver sina svarta präster. Låt oss invänta den stunden och då språka bort en sval vinterdag med hvarann. Ålderdomen är lifvets skönhet och krona. Låt oss längta efter att bli gamla.

— Du har alltid gent till fagra talesätt, Magnus.

— Hvad lönar det att söka förklara sig inför två så unga människor. Du skulle inte höra på mig, inte förstå mig, om jag ännu en gång både dig att lämna oss. Då skulle allt bli väl igen, bli ett lappri, som ni själfva om ett år båda skulle le åt. Men kanske förstår du ett annat språk bättre. Du är ensam, och vi äro elfva man högt. Här i skogen är ingen den andras herre, utan vi äro rätt och slätt män, som försvara en kvinna.

Valdemar höjde på axlarna.

— Vallhjonen skola visa oss aflägsna stigar, som ingen annan hittar. Bjud hertigen farväl, jungfru Lindelöf!

Hon kastade armarna bakåt och svarade klingande:


155