FOLKUNGATRÄDET
— Om du kan visa, att det finns en enda fläck på Magnus' riddarsköld… Ja då, Valdemar! Till dess förlitar jag mig på honom.
Det prasslade i vrån, och Gistre Härjanson lyfte sitt finger.
— Nu kommer min stund.
— Den nidingen, hvad vill han här? — mumlade Magnus.
— Vittna.
— När man trampar på en groda, önskar hon, att hon vore en huggorm.
— Jäg tänker att jag ändå kan stinga — svarade lekaren och sträckte fram hufvudet mellan Valdemars och Juttas axlar. — Du har alltid varit god mot mig, Valdemar, och mitt samvete måste lättas. Undra på att din häst nyss hade sådan fart! Det var den, som hertigen red i vapenleken. Men så här års äro alla hästar långhåriga och inte att känna igen.
Och så berättade han om hertigens svek på rännarbanan. — Se nu så han tiger — hånade han — änskönt han inte kan rodna. Han har ju dvärgablod under huden.
Häpnare åhörare hade den hemska spelmannen icke ofta sett omkring sig, och det blef oro ute på gläntan. Herr Svantepolk, som
156
