Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


De båda på bänken släppte genast hvarann och makade sig förläget åt sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet, blygdes han öfver sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med honom, och han förstod icke sig själf. Det blef lugnt och stilla i hans sinne, och det fanns ingenting längre, som gjorde honom sorg. Visserligen hörde han ännu i sin själ ovädret, som drog bort, men det var redan öfvervunnet och långt på afstånd, och milda och mjuka strängar, som han icke förr vetat något om, begynte darra genom hans tankar. Han sade sig: — Hvarför hyser jag inte längre samma ångestfulla längtan att hålla henne kvar? Hvarför får jag en sådan plötslig lust att bli hennes bästa hjälpare och inte begära annat än att få rida framför henne som en riddare med draget svärd? A11 lycka, som hon önskar, skall bli hennes, och intet förtal får sudla henne. Nu först skulle min broder på allvar frukta för mitt hjärta. Sannerligen detta måste vara kärlek.

Han satt och såg i den nedtrampade snön, men hästarna väckte honom med sitt skrapande.


158