Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


i sitt menlöst rena barnahjärta aldrig närt ett försåt, skakade sorgset sitt hvita här, och männen ropade till Magnus:

— Rid du hem och bota dina kittlar, hertig!

— Ja, jag skall rida till mitt Nyköpingshus och bota mina kittlar — svarade han med torr röst, men ringhandsken darrade och glindrade. — När de bli färdiga och blanka, skall jag hålla gästabud. Jag brukade list i vapenleken, det är sant, Valdemar. Men nu när jag menar ärligt och vill rädda dig från den största olycka, då får jag mitt straff. Då tror du mig inte längre. Om du bara trodde på mig… Jag skulle bli din trognaste man, jag skulle göra allt för dig, ty ingen på hela jorden har jag älskat så mycket. Och jag älskar dig än. Aldrig mer skall jag nu från dig få höra ett godt brodersord.

Valdemar hade satt sig ned hos Jutta. De visste icke själfva, att han redan hade lagt sin hand i hennes. Den andra räckte han åt Magnus och strålade upp.

— Mellan oss är allt godt!

Men Magnus kunde icke mottaga den utan slog ned ögonen och red bort under de snöiga grenarna.


157