Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


fanns rum för ett plogland. Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gafvel var begrafd i en drifva, och vindskedarnas ormhufvud hade höga mössor af snö. Ett par ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar midt i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den hvita lummigheten. Det fanns ingen vind, inga segel på den ändlösa Vättern, som svindlande djupt nedanför klippbranterna än blånade fram, än försvann som genomskinlig och tom luft. Långt borta lågo några runda moln, väldigare än fjäll och öfverst soliga som högslätter.

Den lilla gården beboddes af en frigifven träl, som hvarken hade någon kvinna eller några tjänare. Han stod i dörren till nöthuset med stäfvan och en tranlampa, som han af förvåning glömde att blåsa ut. Mest häpnade han öfver att den unga kvinnan bar en dräkt, som påminde om en nunnas.

Han berättade dem, att de hade råkat vilse genom att följa bäcken nedåt i stället för uppåt, men han bad dem vänligt att stiga in och spisa med honom.

Treenighetsljuset, som ännu stod kvar midt

164