Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


på bordet sedan julen, blef tändt och elden brann på härden. Valdemar kände sig så väl till mods, att han började leka och gyckla också med trälen. Han beskref vidt och bredt, hur han hade fört bort Jutta från ett kloster och ännu hade förföljarna i sina hälar. Hon vände sig åt sidan för att bonden icke skulle se, hur hon log, och det sporrade Valdemar att förvilla honom ännu mer. Det gick dem som i en springlek, där man blir ifrigare, ju yrare allt hvirflar omkring, ända till dess man icke längre vet, hvar man står, och då jublar allra mest. En måltid hade aldrig smakat dem bättre än den tarfliga, som de nu förtärde med träsked.

Innan de hade slutat, hördes rop från höjden ofvanför stugan, och de kände igen herr Svantepolks förskräckta röst.

— Träl, du skall gå ut och svara dem, att stugan är tom — sade Valdemar. Han kände att han plötsligt menade, hvad han sade. — Du skall visa våra förföljare uppåt utefter bäcken och locka dem att skynda sig inåt skogen på den rätta farvägen.

Han såg, att hon ville säga något och tog henne förvirrad om handen.


165