FOLKUNGATRÄDET
— Vill du, så gå ut med trälen och visa dig. Ingenting hindrar dig… liksom ju allt mellan oss började ur ingenting. Hvad vi än lofva, hvad vi än försöka, alltid är det ändå något, som för oss samman. Men vill du, så släpper jag din hand.
Trälen såg förgrymmad på henne.
— Hvem är du, som inte är trofastare mot den, som vågat lif och lemmar för din skull? — brummade han. Det föreföll henne, att hans enfaldiga fråga, som hon ännu nyss skulle ha lett åt, hjälpte henne från att behöfva svara. Hon satt alldeles stilla.
Måltiden var just slut. Trälen steg upp, och det var sed bland de fattiga, att kyssas efter handtvagningen. Att kyssa den fula och skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa hvarann, var det icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade.
Han höll henne kvar om hufvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och kinder utan att akta på trälen. Han mindes hvart ord från den föregående morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst. Och hon glömde, att det var vänner och icke fiender, som nu letade efter dem. Hennes innersta själ talade ännu
166
