Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Vi skulle aldrig få en ångerfri stund, om vi fortsatte att fly hvarann i stället för att fly de andra.

Då böjde hon sig också ned och slet själf ut de sista trådarna. Hon kastade först det ena spännet och sedan det andra i trälens förkläde.

— Ja, du måste hjälpa oss, gamle man — stammade hon, utan någon redig tanke med sina meningslösa ord.

Trälen gick ut.

De hörde, hur han stod en stund vid husknuten och ropade till herr Svantepolk, att kojan var tom. Sedan gick han upp till honom, och det blef tyst.

Från nöthuset ljöd ibland ett gällt slag i en skälla, och snön rasade med buller från ett tak. Annars låg hela gården som utdöd och Valdemar drog henne till sig i en yra af outsäglig lycka.

Först fram på dagen närmade sig åter röster. Från höjderna urskildes det klingande och hasande, som brukar höras, när hästar ledas utför hala ställen. Valdemar tog upp manteln, som låg kastad på golfvet och hade blifvit sotig. Han såg sig

168