FOLKUNGATRÄDET
omkring som efter ett vapen, sköt upp den låga dörrluckan och böjde sig. Herr Svantepolk stod redan mellan hästarna på tunet, men hade blicken fäst på sin egen skospets. Hvar skrynkla darrade och ryckte i hans ansikte.
— Här är ingen bostad för konungar — sade han. — Hästarna vänta. Du har gått vilse. Den enfaldige trälen tordes inte berätta det. Lyckligtvis hittade vi slutligen dina egna spår.
Valdemar var ännu yr af lycka. Den hvirfvelvind, som ilade genom hans lätta sinne, kunde ha lockat honom att på trots kasta sig utför ett bråddjup eller stöta ett spjut genom sin egen hand. För honom, som aldrig kunde säga nej till, hvafd lifvet bjöd, lät den gamle riddarens stämma spröd och ömklig. Han sprang ut öfver tröskeln och tog ett hårdt tag om hästtygeln, icke af harm utan i känslan af sin makt.
— Du har rätt, din tok, — svarade han.
— Men jag har flera gårdar och befästa hus utmed vägen, och i det första bästa stanna vi på allvar. Jag vill se den, som kan hindra mig.
Jutta satt kvar på bänken. Han måste ropa flera gånger, innan hon kom ut. Hon gick mycket hastigt, förd framåt af hans uppmaning
