FOLKUNGATRÄDET
glädje, och i stugorna gaf han de fattiga sina sista penningar. Om aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller också samlade han svennerna och de danska tärnorna. Det kunde lekas och dansas ända till midnatt, men det blef aldrig någon riktig munterhet. Fotstegen hördes, men i öfrigt var det tyst.
Vid hvar ny gård gingo alla i undran, om färden skulle afbrytas, men alltid kom slutligen ett uppbrott igen, som hade någon osynlig makt oroligt drifvit dem framåt. Och afståndet till landamäret blef allt kortare.
När eldar gjordes upp vid vägen och stekpannorna kommo fram, skötte hvar och en sitt göromål tigande och med ängslig brådska. Också Jutta blef småningom mer fåordig och satt ofta tyst och såg åt sidan, som om hon hade lyssnat efter något.
Det hade kommit en rad af ljusa dagar, men ofta blefvo de ändå långa. Han uppfann oupphörligt nya tidsfördrif för att förströ både henne och sig själf, ty deras kärlek hade blifvit ett rus, som anade sin egen kortvarighet och därför måste fånga hvart ögonblick. Men när han red bredvid henne på skogsstigen, var deras
