Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


glädtighet icke som förr utan mer låtsad och förlägen. De kunde icke längre leka och skämta med hvarann om de obetydligaste ting, utan de hade långa stunder intet att tala om. När de försökte drömma om sin lycka, blef det aldrig om det närvarande, utan om de drömmar, som de förr hade drömt om hvarann, eller om den första resdagen i det soliga vintervädret, då allt ännu var oskäradt och vackert Så fört de började tala om den dagen eller om månskenskvällen i svalgången, hade de åter något att säga och ofta något alldeles nytt, ty hvar liten småsak blef framletad ur minnet och förklarad och hvar gång från någon alldeles ny sida.

De hade nu bara ett litet stycke kvar till landamäret, och en afton stannade de utanför ett befäst, fyrkantigt hus. Fogden kom ut och lyste på dem, men Valdemar tog facklan och höll den under hans ögon.

— Om jag släcker ut din syn, kan du ändå betjäna mig? — frågade han den darrande gubben, som kände igen honom. — Inbilla dig, att du redan är blind och se inte alltför nyfiket på nunnekläderna bredvid mig utan blunda!

Fogden slöt genast ögonen och kände sig

172