FOLKUNGATRÄDET
för med handen på muren, medan han visade vägen för de oväntade gästerna. Han förde dem genom spetsbågiga portar till de små rummen. Där satte han facklan i järnhållaren på väggen och gick sedan ned i källaren efter vin. När han kom upp med tre tennkannor i hvardera handen och satte dem på bordet, blundade han igen. Småtärnorna skrattade åt honom.
— Jag ville bara visa dig min makt — sade Valdemar och satte sig hos Jutta i spishörnet.
— Må hertigen så länge styra riket bäst det lyster. Här har jag fasta murar och stannar med dig, om du vill.
Hon skakade på hufvudet.
— Du har inte mitt trots, jungfru Lindelöf — fortsatte han. — Lindelöfvet är för lent och mjukt att hålla sig rakt i isblåsten. Men hvarför sitter du och lyss? Är det fogden, som du fruktar?
— Nej, inte honom.
— Är det nattstrykarna ute på vägarna?
— Inte dem.
Då hon icke svarade annat, slutade han att fråga. Det fanns hos henne något osinnligt, så att hon älskade mest med tankarna, och hon var en längterska.
