FOLKUNGATRÄDET
som stod kvar inne i ladan, att ösa in smyckena i Månegarm och gömma hornet i en grop, som han makade jord öfver. Själf ställde han sig ofvanpå. För de smyckena tänkte han köpa gård och grund åt Yrsa-lill, och han stod just och grubblade på, hur han skulle lägga sina ord för att ännu en gång våga bedja henne att bli hans.
— Skall jag också fängslas? — frågade han. Men vaktkarlarna skrattade åt honom och svarade, att han väl icke hade vållat drottningen någon hjärtesorg att hämna.
De refvo upp höet och hittade snart de dyrbara dräkterna. De kastade dem öfver axlarna och tänkte, att det var allt.
— Kom nu, du lilla tjufkulla — sade de och stötte Yrsa-lill i knävecken med spjutskaftet. När getterna sågo, att hon begaf sig bort, följde de också med bakefter. Den, som bar skällan, gick främst och försökte att stånga sig fram för att komma ännu närmre henne. Det pinglade och klingade, när den lilla skaran af män och getter närmade sig gården.
Vid sidan om ingången stod en låg bod, som kallades tjufkällaren. Den var ända till takresningen af sten, och några trappsteg ledde
180
