FOLKUNGATRÄDET
ned i det halfmörka rummet Längst in var en järnbur. Där satte de Yrsa-lill och låste väl igen om henne, och vaktfogden stoppade på sig nycklarna.
När hon hade hämtat sig från den första skrämseln, sjönk hon åter i sin drömlika dvala, och svarade ingenting på väktarnas många hånfulla tillrop och frågor. Mellan buren och trappan var det rum för dem att sitta, och de byttes ut mot nya män, hvar gång timmeträlen gick förbi och ropade ut tiden.
Getterna höllo sig troget i närheten. De nappade till sig den föda, de kunde komma åt från buskarna eller under den glesa och upptöade snön, och de läto icke drifva bort sig. En gång sprungo de i en vettvill flock till ladan, men när de hörde, att det icke var Yrsa-lill, som lockade dem från dörren, vände de och skyndade åter till sluttningen utanför tjufkällaren. Då gick lekaren också bort från ladan, plågad af saknad och oroliga tankar, och följde dem.
Han hade sin lilla harpa vid sidan och satte sig ofta hos väktarna och spelade för att Yrsa-lill skulle förstå, att han icke glömde henne utan på afstånd vakade öfver henne.
