Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

draga upp halmen omkring de blåfruset tillskrynklade benen.

De andra blefvo snart efter. När backen krökte ut ur skogen med fri blick öfver de vinterhvita slätterna, stod Ingrid Ulfvas stengrå kyrktorn redan midt framför vägen på den närmsta kullen. Bergmästaren tänkte på hennes makt och hur det var genom giftermålet med henne, som Folkungarna återfått Bjälbo från Ulfungarnas ätt. Men Folkungarna voro ju af dvärgabörd, och de hade lärt henne ondska och sejd. Han visste, att hon ofta brukade stå i torngluggen och stirra, och han mindes ordstäfvet: När Ulfva skakar sitt bolster för himmelens väder, då blir det strax en ryttare af hvar eviga fjäder.

Han såg på den halta hästen och på oxen, som bara hade ett horn. — Sju vällastade slädar och femton hästar hade jag, när vi foro från Stålberget! — mumlade han. — Allt skulle jag svara för vid lifsstraff. Och nu ligger det bara några fattiga osmundar kvar på botten under halmen. — Han glömde nästan alldeles Valdemar och körde åter långsammare, och ändå tycktes det honom, att den sista vägbiten krympte alldeles för hastigt.

13