Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

Han lyfte armarna och stämde i med bjälbofolket, som började leta sig fram mellan buskarna, och alla ropade på en gång:

— Valdemar, Valdemar!

Släden befann sig nu på det rum, där Folketuna fordom stått med sina längor. Stensättningar och halftärda ekstockar syntes ännu mellan tufvorna. Lunden hölls i fruktan och besöktes sällan utom vid de årstider, då någon klättrare sökte efter den undergörande misteln eller gillrade för hemlighetsfulla fåglar. Männen flockade sig om bergmästaren med en sidoblick mot en stor sten, på hvilken istapparna hängde som hvälfningen öfver en port.

— Jag vet bara ett att råda — svarade slutligen bergmästaren, efter att ett ögonblick ha besinnat sig. — Det är att skynda till Bjälbo och ringa i klockan, innan solen går ned. Ha dvärgarna tagit gossen, måste de då släppa honom, men har han, det Gud bjude, bara gått vilse i skogen, får han en vägledning, när han hör ringningen.

Han manade på det klena förspannet. Herr Svantepolk flög ned på sittbrädet, så att han slog ihop tänderna, men han låtsade icke därom utan började med en förnäm handrörelse att12