Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Förgäfves genomgick han i minnet de besvärjelser och svartkonster, som han var så kunnig i, och han vågade icke förråda sin kärlek till henne för de andra. När de hånskrattade, drog han också på munnen. Men den stunden kände han, att hans gamla lust att se barn och kvinnor korsa sig af skrämsel för hans svarta kåpa för alltid slocknade, att det icke längre fanns något annat för honom än hon, som låg där i ormburen. En enda, åtminstone en enda, skulle kalla honom god och älska honom. Han grubblade fram och åter, hopsatte de äfventyrligaste planer och glömde icke att emellanåt le ett bredt och instämmande leende med de andra.

Slutligen hettade det till öfver pannan, och han tyckte sig ha funnit en utväg.

Det hade nu blifvit skumt, och vid nedersta trappsteget brann en liten eld, på hvilken väktarna kokade sin mjölk.

Han gick ut och skaffade sig en kälke, och den ställde han i närheten. Sedan gick han med sin harpa till brygghuset, och där beströk han strängarna med mjöd och hällde ymnigt med skum ofvanpå. Därefter lade han harpan på snön ett stycke från tjufkällaren och lockade sakta på getterna.


187