FOLKUNGATRÄDET
När han kom tillbaka, stodo väktarna ännu kring buren och drefvo spe, men han sade till dem:
— Att stå här kring buren kan ju vara nöjsamt nog, men nu har det händt något, som förefaller mig ännu ovanligare att se på. Nyss ställde jag ifrån mig harpan utanför väggen. Men när jag kom tillbaka, hade getterna tagit den, och nu hålla de på att spela och dansa.
Väktarna trodde honom icke genast, ty det var tyst ännu en stund, men snart började det spela — först med ett mjukt dragande öfver strängarna och sedan med fasta och hårda grepp. Det var getterna som slickade på strängarna, och ju mindre det blef kvar af mjödet och skummet, dess bullersammare gick den vilda låten.
Väktarna sprungo ut för att se. Som det var ett stycke att gå till harpan och getterna stångades och knuffades, som hade de verkligen dansat, vågade männen dock icke genast taga mod till sig och stiga ända fram. Härigenom vann Gistre tid.
Han sköt genast in mjölkgrytan under buren, och de ljumma ångorna väckte ormarna igen, så att de stucko fram hufvudena ur
186
