Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


dem ut på borgtrappan. Hornblåsning förkunnade redan, att Martinus skulle börja den sedvanliga morgonläsningen.

Männen höllo nu på att feja sina sköldar. Rödt och blått och guld och silfver blänkte utefter muren. Alla möjliga ting och djur från gård och skog och sjö hade dragits fram ur sin hvardaglighet och adlats till märken. Där lyftes i solskenet icke bara halshuggna troll och grinande ulfvar och björnar, utan där framtittade också bondens oxe med sina långa öron och horn, och tuppen kråmade sig med sin kam. Båten och gäddan och simpan gingo i sin vågkrusning, dufvan flög med sitt skogslöf. Roffågeln högg med sin klo, påfågeln prålade, räfven lurade, och den visa ormen höjde sitt hufvud. Liljan och rosen blommade, sjöbladet och ekbladet grönskade. Där felades ingenting alltfrån gillets dryckeshorn och riddarens vase till smedens hammare och barfotakrigarens klubba. Det var sägner och minnen och löften i hvar bild, och hertigen ljusnade, allt som han gick fram mellan sina tappra.

— Jag önskar er en god morgon, mina bröder — sade han. — Vi skola fostra vårt folk till ett riddarfolk, som om det också råkar

203