Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


kränka mången god lag, åtminstone alltid håller ridderlighetens i ära.

Men de hörde honom knappt, ty Martinus hade stigit upp på en bänk och läste om hertigens blida skyddshelgon Sankta Klara och om storsinta hjältars vandel.

De tolfåriga småsvennerna, som nyss kommit till hofs, blefvo då stående med gnidlappen i handen för att lyssna. Otåligt räknade de tiden framåt mot de år, då de ändtligen skulle bli omgjordade med svärdet. Skrifva och läsa var mer för kvinnor, men de kände pröfvande på hvarandras armar, och nu begynte ett allmänt ropande både bland yngre och äldre. Tyrgils Knutsson, som växt upp till en reslig man med ljusa blå ögon, lofvade att han en gång skulle förtjäna riddarslaget. — Ståndaktighet, uthållighet, hörsamhet, det är mitt löfte! — ropade han. — Vördnad för ålderdomen, aldrig dåliga råd till kvinnor, det är mitt ord! — ropade den nästa. Och nu blandades de hänryckta löftena till ett jubel från alla sidor. — Aldrig bondaktig dödsfruktan! — Aldrig vara i sällskap med män, som klaga öfver sina olyckor! — Jag skall friköpa trälar! — Jag skall gifva hälften af allt mitt åt de fattiga!

304