FOLKUNGATRÄDET
bars förbi celldörren. Hennes hjärta stod stilla af längtan.
— Syster, sömma och bed! — sade Hillika och sköt litet på pallen, så att det gnisslade mot stengolfvet.
Då skyndade hon sig genast att arbeta och log vänligt mot Hillika, ty hon kände, att hennes egen vilja var luttrad och ren.
På sin osaliga kärlek tänkte hon aldrig mer, och om hon någon gång mindes Valdemar, då var det endast som hon hade sett honom bredvid sig på den soliga första resdagen eller när de lekte i den månljusa svalgången. Men kunde det vara orätt att tänka på det barn, som var födt i synd och lefde utan mor? Skulle då icke Gud förlåta henne, om hon ville återse sin egen son och med honom på sin arm kasta sig i stoftet för den goda drottningen och bedja henne om tillgift? Icke en hälsning, icke ett ord hade hon fått från Sofia, och hon såg henne för sig, nedböjd, åldrad, förgråten. I allt annat fick hon ofta frid, men när hon var ensam med sig själf spratt hon upp och hviskade kvidande hennes namn. Hvar hon såg en grånad kvinna, tänkte hon på henne. Hvar gång hon låg i bön, inblandade hon ett ord också för
