FOLKUNGATRÄDET
När hon såg den uppriktighet och det rena samvete, som lyste ur Juttas ögon, veknade hon.
— I helgonens namn, gå som botgörerska till den, som du har vållat så mycken sorg!
Det beslöts då, sedan biskopen och de andra nunnorna också blifvit rådfrågade, att priorissan själf skulle anföra vallfärden till helge Eriks ben. Det långa band, som hon hade sömmat af silke och sitt eget hår, skulle bli offergåfvan till hans nya altare.
När det led ett stycke in på hösten och de mindre vattendragen i Sverige begynte att frysa, begåfvo sig nunnorna åstad på den långa vandringen. De blefvo icke heller ensamma och behöfde ingenting frukta, ty de sällade sig till hemvandrande skaror, som kommo söderifrån, Det var pilgrimer och det var grånade riddare, som stridt under de sista Hohenstauferna och stått kring Ludvig den heliges bår på den afrikanska sanden. Här i de småländska skogarna psalmen af klara och hesa röster, hör slamret af stafvar och knarrandet i skräpporna! Palmgrenarna från Jerusalem prasslade mot pilgrimsmärkenas blybilder på hattarna, mot den nyckelbärande Petrus från Rom och musslan från Compostella.
