Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


jag fick stafven i handen och började gå. Och osynligt kommer detta tecken alltid att sitta kvar på min hatt som det stora märket öfver mitt lif. På samma sätt har hvar och en något inom sig, som inte unnar honom lugn, innan det får flyga ut och bli märket öfver hans jordevandring, hans pilgrimsmärke. Skall det också kosta hertigen hans salighet, kommer han inte att hålla frid med sig själf, förrän han har makten i sin hand och får styra och omskapa. Det är hans pilgrimsmärke. Sedan blir han, tro mig, en stor man och en ädel man. Innan en människa hinner fram till sin rätta bänkplats vid bordet, sopar hon många skedar i golfvet. Och Valdemar uthärdar inte en dag, om han inte får föröda allt, som blef hans. Det är hans pilgrimsmärke. Och du, nunna, du längtar. Det är ditt pilgrimsmärke.



213