Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


15.

Vinterblåsten rasslade ödsligt öfver ättehögarna och kastade in snö genom det trasiga brädtaket på den gamla, af brand förhärjade kyrkan. Fast påfven länge hade utlofvat fyrtio dagars syndaaflösning åt den som besökte stället, infunno sig allt färre vallfärdare vid den årliga midvinterfesten. Och ändå hade den älskade konung Eriks ben blifvit upptagna ur kyrkgolfvet och med den låga guldbelagda kopparkronan om hufvudet uppställts i ett skrin, vid hvilket det skedde stora under. Därför hade man nu också börjat att uppföra åt honom den nya kyrkan vid åmynningen, där skeppen gingo in och handelsbodarna stodo fyllda. Där hade Valdemar också byggt sig en kungaboning. Sofia och hennes tärnor togo in där under kyrkfesterna, men själf stannade han hellre i det förfallna drotthus, som ännu

214