Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

han snart lockad. Det är det farliga med Valdemar, att han aldrig kan svara nej.

Bergmästaren ryckte till, när han hörde »min broder». Småningom, fast i början villrådigt, gled lufvan ned framför förskinnet, som var bundet utanpå pälsen.

Bakom gossen stod en man med den långa, fasta västgötamunnen viljefast sammanknipen. Han var icke obekant för någon, den sluge lagman Algot Brynjulfsson, som var lärmästaren Björn Näfs medhjälpare och undervisade jarlasönerna i lag och rätt. Ibland hade han hälsat på vid Stålberget för att granska räkenskaperna.

— Du talar klokt, Magnus — bekräftade han och lade bakifrån sin hand smeksamt på gossens hufvud. — Valdemar är ett trohjärtadt barn, som vill alla väl, men två ting har jag aldrig lyckats att lära honom. Det är att lyda och att säga nej. Du, Magnus, du är min flitigaste och bästa discipulus, och det är bara på dig jag kan lita.

— Men hur har då Valdemar sluppit ut i skogen? Har han då inga lekbröder, som vakta på honom? — frågade herr Svantepolk och satte den bara foten i snön.

— Lekbröder — Algot Brynjulfsson vände

16