sig om och pekade på några andra barn, som stodo bakom honom. — Här ser du den lille Tyrgils Knutsson, som aldrig kan ljuga och aldrig slår ett djur. Här har du min son Karl, som är så galen, att om du toge hufvudet af honom, skulle han ändå fortsätta att dansa som en nackad kyckling. Och här står min Folke, som vill vara med om alla upptåg, men inte törs. De voro trötta efter resan hit, och jag lade dem i nedersta tornkammaren. På junker Magnus litade jag mest.
— Men också han kunde sofva.
— Och det tungt. När han vaknade, var Valdemar bortsmugen. Några af vakterna hade sett honom lekande gå utåt åkrarna, men de vågade ju inte ropa efter honom.
— Så är det inte annat — fortsatte herr Svantepolk och korsade sig till tack för lycklig hemkomst — än att du, bergmästare, fort går upp i tornet till herrskapet och råder efter förstånd. I en sådan här fråga har en gammal skogsman som du rikare erfarenheter än någon af oss. Där inne till höger i kyrkan hittar du trappan.
Men Magnus grep bergmästaren hårdt i armen.
