FOLKUNGATRÄDET
lätta stegen nästan alldeles i årens buller. Han trodde, att det var hon själf, som nu ibland flera dagar i rad och till sist hela veckor glömde att tänka på honom och följa honom i sin genomskinliga och ändå alltid förnimbara andehamn, skapad af kärlek och minnen. Och just därför att hon var kärleken och allvaret i hans lif och betydde så mycket mer för honom än någon annan människa, tyckte han, att det var bäst så, ty på andra kunde han tänka med lätt sinne.
Han var heller aldrig stilla utan red från kungsgård till kungsgård på jakter och gillen. Hände det ändå någon gång, när han om julen såg in i treenighetsljuset, att hon visade sig för honom, såg han nu bara hennes fel eller det, som han kallade hennes fel. Hvarför hade hon varit så vacklande och svag och icke stannat och följt honom? Nej, det mjuka lindelöfvet var icke till för att grönska i isblåsten. Han hade dock velat våga rike och krona och i nödfall lägga järn i leken mot de lagkloka och envisa, och hon hade flytt! Han förbittrades och ville aldrig mer se henne i sina tankar utan vinkade åt sina lifkarlar att de skulle stämma upp sina bergslagssånger. Nu hade han kommit
216
