FOLKUNGATRÄDET
stod kvar vid ättehögarna i det gamla Uppsala. Det var nedtill af bullersten och ofvan af timmer, och allt var bågnadt och murket Träden utanför den sneda och bräckliga svalgången voro svedda af eld och åska. Det var knappt annat än några väldiga stammar med sönderbrutna, afstubbade grenan Han trifdes icke längre hos drottningen som förr, och här kunde han sitta fri med sina jaktbröder och Ingrid Ulfvas skogsgångare, hans lifkariar i björnskinn med yxhammare och spjut.
I början efter afskedet vid landamäret tänkte han beständigt på Jutta, men helst endast på den första tiden i jarlagården, då de lekte och skämtade i månljuset. Det var en stilla glädje att minnas sådana sorglösa och oskyldiga timmar. Men människan blir till sist van vid glädjen, så att hon icke märker den; endast all oro märker hon. Därför märkte han vida mer de småsår, som han fick af andra skönheter. Jungfru Lindelöf blef för honom en tyst och blek ande, som med sitt framåtsträckta hufvud följde honom och vakade öfver hans väg. Först gick hon hvart ögonblick alldeles bredvid honom. Sedan blef hon småningom mer och mer efter, och slutligen drunknade de aflägsna och
