FOLKUNGATRÄDET
drotthusets svalgång, kom Valdemar tillbaka från en utflykt med sitt hof. Redan på afstånd hördes ett gladt sorl. Flöjternas och gigornas toner stego allt tunnare och hvassare i rymd öfver rymd, som hade de aldrig mer behöft sänka sig efter nytt fotfäste, medan däremot trummornas och säckpipornas bockbräkande fortsatte sin tunga dans på jorden. Hur väl kände hon icke igen, att det var Gistre Härjanson, som ledde det spelet! Och bakom musikanterna kommo jägarna med falkar, bågar och vargnät.
Valdemar höll armen om en ung tärna, som han oupphörligt ropade vid namn.
— Jag kallar dig Glimma — sade han — därför att det alltid glimmar till i dina ögon och smycken, när du tänker på nöjen och dans.
En mörk lock hade halkat fram under hennes ljushåriga skönhetsperuk, som var inströdd med glitterstoft. Öronen voro något stora och framåtböjda men lika mjällhvita som hennes bara hals, och naglarna på fingrarna voro genomskinliga. På hakan var en liten grop med ett ärr, och de tunna små läpparna voro öppna och fuktiga, som om hon nyss hade druckit vatten. Hon kastade en flik af manteln
218
