Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


öfver nacken, midjan rörde sig, och den nedhängande gördeln var sirad med venusstjärnans lyckosamma och hafsögda smaragder. Ärmarna släpade på marken, och, yr af kärlek och medgång, såg hon upp mot Valdemar och svarade oupphörligt:

— Ja, Glimma heter jag, Glimma, Glimma!

Han hade lindat om sig den röda manteln för köldens skull, men dolkskidan, som stack fram, var omspunnen med ett bladverk af guld, och hattkullen var en enda krona af jupitersstjärnans segerbringande krysoliter. Då han lade handen på räcket och snuddade vid Juttas hufvudlärft, såg hon, att den hade blifvit bredare och hvitare. Och hans blick var oroligare och kallare fast upprymd. Den gled förbi utan att känna igen henne i den framåtböjda nunnan med det klippta håret och stannade med större välbehag vid de yngre och vackrare i hennes sällskap.

Han vinkade med handsken åt folket, och framför honom dansade den galne Karl Algotsson baklänges, rund och röd, och slog takten med en bjällerstaf. Genast svarade harporna inne i salen så tonfast, som hade de stått i ring ute i det fria kring spelmännen i konungens

219