FOLKUNGATRÄDET
nedanför, skulle förvirringen och skriandet icke ha blifvit häftigare. Pilgrimsskarorna böljade ut från kyrka och härbärge, och ända bort till ättehögarna skymdes snön af folk. Den dystra hemlighet, som smugit kring från gård till gård, gömde sig då icke längre utan blottades af vinfuktade läppar och stod där nu med kött och blod midt i fackelskenet.
— Dödssynd — ropade mängden — firnarverk!
— Är det julnatt, efter jag ser spöken ? — frågade Valdemar och skakade sitt ljusa hår.
— Af er, som skria värst, lärde jag mig aldrig, att brott behöfva spöka. Eller blef min fader jarlen hängd, när han red hem från Herrevadsbro! Han sofver godt och lugnt i gamla Varnhem. Gif er till tåls, låt tiden gå. Skuld är ett krafbref mellan människor. I grafven finns det inga gäldenärer.
— Till Rom ! — svarade folket — Till Rom!
De, som voro beväpnade, skakade sina spjut och bågar.
Då lyfte han upp gossen och höll ut honom öfver deras hufvud.
— Ja, ropa, svear, ropa som det höfs kring era fäders tingshög. Höj gossen här på
230
