FOLKUNGATRÄDET
sköldarna. Välj honom till min efterträdare. Han skall föra er till större segrar än fordom läspe Erik och alla, som föddes er af äkta, ruttet kungablod… han, mitt trotsarbarn, horsbrottets, blodskammens son. Se här, hur frisk och röd han blir, när jag nyper honom i kinderna.
Han satte ned gossen, men en rysning gick öfver mängden. Pilgrimerna vände sig bort, och som en suck, som ett djupt andedrag framhviskade kväfda och klanglösa röster:
— Han är Den fallna morgonstjärnan. Lucifer är vår konung. Penitens! Till Rom, till Rom!
Ett par tysta klättrare hade redan svingat sig upp på räcket med sina spjut, och en pil hven fram och fastnade sjungande i stolpen. Det hördes i stillheten, hur bågarna spändes, först två eller tre, sedan allt fler och fler.
Fulco kom ut ur sitt hus, föregången af ljus, men de släcktes genast i blåsten. Han bar hvarken ämbetskrona eller stola utan höll endast ett litet kors, som han ifrigt räckte åt alla sidor till kyssning. Han gick så krokig och sned, som om han med de långa armarna hade plockat något från marken, men hufvudet var upprätt. Ofvanför den grå skäggbotten och
