Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


äro upprorsflammorna ur jordens inälfvor. Kom, mina barn, och låt oss glädja oss en stund i ondo, om vi omöjligt ändå kunna vara goda!… Men träng mig inte in mot väggen, släpp manteln… Lagkränkare, som själfva bryta distingsfrid och kungsfrid! Jag ville återskänka er den forna friheten och bli en god husbonde, men era axlar orka inte längre bära den.

Fulco steg fram till trappan för att skydda honom mot folket. Han höll korset utsträckt.

— Förvillelserna omtöckna hans förstånd. Han talar som en drucken.

— Som druckit så mycket, att han säger sanningen rakt fram — svarade Valdemar öfver hans axel. — Kom ut, Karl Algotsson, med vakten och jaga undan folket! Det var det sista, som jag drömde mig att någonsin behöfva säga… Men hvarför hugger du så häftigt, att du stänker ned min ärmkant? Ännu har jag inte hunnit vänja mig att sofva en god kungssömn med fläckar af det slaget. Jag tror vi hellre sätta oss igen vid bordet — Hur många följa mig? Så få. Och nyss så många!

Han tryckte skakande handlofvarna mot sina ögon, och ingen visste, om han grät eller skrattade.


233