Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Är då detta ett människoöde? — frågade han och gick häftigt in i salen — mitt öde, tröstlöst, utan nåd och hjälp! Din största grymhet, Birger Jarl, var att du gaf mig lifvet. Spela, Gistre Härjanson! Det misspryder kung Valdemar att snyfta. Goda och ömsinta människor få inte unna honom en stunds lisa. Då blir han föraktad. Han måste hatas för att hedras. Nå, han är läraktig, kung Valdemar. Han skall snart bli, som ni begära för att i fröjd få hata honom. Spela, Gistre Härjanson, på de sprödaste strängarna, de hvassaste, de strängarna, som barnet i vår själ gråter med!

Jutta stod ännu vid väggen i svalgången, och den förskrämda gossen klängde sig fast om hennes arm. Glimma hade också kommit ut Hon såg nyfiket på den forna nunnan och gungade på foten i takt med strängaspelet.

— Jag känner igen dina kläder, jungfru — sade hon. — De äro mina. Behåll dem. Och tag dem med dig till ett minne af Glimma.

Sedan sprang hon gladt tillbaka in bland de många vaxljusen.

Jutta kände, att en uppsträckt hand sökte hennes mellan spjälorna på räckverket.

— Gud skall förlåta dig, stackars arma,

234