FOLKUNGATRÄDET
ut. — Laudo Deum verum! — hviskade han och lyfte vänligt upp gossen framför henne i sadeln. Hon såg, att hon omringades af de väpnade männen nästan som en fånge.
— Fulco — frågade hon — hvart låter du föra mig för den lilla tid som jag kan ha igen? Till någon fridsam borg, säger du, till trakterna kring landamäret… Men, jag lyckliga, jag har ju fått min systers förlåtelse! Hvar finns då målsägaren?
— Där! — Han pekade inåt gränderna på folket, som höll på att samlas till distingen. Månglarna spikade på sina stånd, lekarna kommo med harpan på ryggen och blosset i ena handen och björnkedjan i den andra. Klockorna klämtade. Vid eldarna framför härbärgena, som hade pratande människor i hvart vindöga och hvar dörr, pinglade slädarna, fyllda med präster, munkar och köpmän i tjocka djurfällsrockar med håret utåt. — Och här under korset på mitt eget bröst! — tillade han hastigt.
Orden gledo förbi henne i mörkret och hon hörde dem icke utan fortsatte bara att upprepa:
— Jag lyckliga! Det är som skulle änglarna
238
