FOLKUNGATRÄDET
De andra spinnerskorna fingo en fuktig rodnad öfver ögonlocken, böjde på hufvudet och satte med en darrning i gång sina hjul. Först var det bara två eller tre, men småningom surrade återigen alla spinnrockarna. Det var bara drottningens, som stod stilla.
Men Jutta lydde henne icke utan dröjde nere vid dörren och såg på henne med systerlig kärlek.
— Nej, nej — svarade hon och måste höja rösten en smula för att höras. — Det vore att fresta. Låt mig hellre gå nu, just nu, då allt är ljufligt och försonadt.
Drottningen tog kryckkäppen, som låg på bänken. Hon kom ned till henne öfver enriset och drog henne till sig. De båda systrarna stodo länge tryckta intill hvarann med kind mot kind, och under glädjefulla snyftningar påminde de hvarann om gamla hågkomster, om barnsliga sorger och skenbart likgiltiga ting, som nu fingo en ny betydelse.
Fulco, som hela tiden stannat i det mörka förrummet, närmade sig småningom. Jutta vände sig mot honom och räckte fram händerna som för att låta binda dem. Men han tryckte dem faderligt och förde henne med sig
