FOLKUNGATRÄDET
Då folket nu samlades i Uppsala till distingen och för att vara med om öfverflyttandet af Eriks ben, kom en gång en flock af bredskuldrade mör på sandåsen framför det gamla drotthuset Först lekte de en stund med hvarann på unga kvinnors vanliga sätt, men småningom drogo de sig hand i hand ned mot kyrkan, som höll på att smyckas och därför var tom på människor. Där funnos inga andra än ett par gossar, som höllo på att fästa upp tapeterna.
Karl Algotsson stod i svalgången med en falk, som satt i en träring och som han höll på att straffa.
— Vid Sankt Ovidius, de döfvas botare! — utbrast han. — Hvarför sjunga inte kvinnorna, när de dansa? De tiga som träbilder. Men aldrig såg jag ståtligare och resligare mör. Kom ut, Valdemar! Det här är något för dig.
Valdemar kom ut på trappan. När han märkte att kvinnorna mer och mer försökte närma sig kyrkan och böjde sig åt alla sidor för att se in genom dörren, som om de på afstånd letat efter något, skyndade han sig ned och hejdade dem med muntra rop och tecken.
— I dag är dansdag och ingen helg! — Han ställde upp dem till en springlek, fast de voro
