Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Fast hon från den stunden förändrades och slutligen tycktes nästan lika frisk som de andra, kände hon likväl icke igen Gistre utan skrämdes i början af hans dystra och bleka hufvud med de bandvirade svarta flätorna. Men hvilka lyckliga timmar kom det icke sedan midt i den blommande sommaren, när han märkte, att hon blef mindre rädd för honom. Han hade fått en ny och mjukare klang i sina strängar, och de ohyggliga dockor, som han förut trädde upp på fingrarna, omkläddes småningom till änglar och korsriddare. Hon var hans, icke klostrets; det var det enda, som han sade henne nära nog med stränghet Men nunnorna svarade:

— En lekare har hvarken hustru eller hem. Blir han bestulen, är tjufgodset tjufvens. Blir han dräpt, ligger han ogilld. Kom igen och hämta henne, om du lyckas skaffa dig egen härd. Till dess måste hon stanna.

Med det hårda beskedet fick han åter rida sin färde till hofvet. Men hvar han kom, berättade han om hennes spådom, fast ingen blef klok på de mörka orden. De spriddes från gård till gård, och när de hunno till Nyköpingshus, hade de blifvit en visa, som flitigt sjöngs vid spinnrockar och väfstolar.


242