Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

halfhögt trappstegen: — Elfva, tretton, femton, sexton, nitton… Öfverst i skumrasket påträffade den bredaxlade fjällmannen en dörröppning, men den var så smal, att han måste vända sig på tvären och släpa sig framåt mellan de räthuggna stenstolparna. Och ändå skrapade de långa tottar af hår ur pälsen. Hvälfningen var heller inte högre, än att han måste kröka sig. I det ögonblicket tyckte han, att tornet med hela sin tyngd hängde sig öfver hans nacke som ett ok, och han tappade anden.

Ett rungande ljud som af ett klämtslag flög med detsamma genom tornet och fortsatte länge att darra i stenarna. — Ringer det redan till angelus? — frågade han sig och sökte fåfängt att nå radbandet under pälsen. — Angelus domini nunciavit Mariæ.

Då slog honom plötsligt något, som både han och de andra nyss hade glömt. Det var dymmelonsdag, och på den kvällen fick ingen klocka ljuda i hela kristenheten! Hur mycket var då det råd värdt, som det nu var hans ärende att gifva åt det höga herrskapet? Och hvad hade han nu att tala om, annat än om sitt förlorade järn, och det skulle kanske kosta honom lifvet!

19