— Du får bara inte berätta, att det är Valdemar som smugit sig bort, stammade han med stigande ängslan. En sådan olydnad skulle bli hårdt straffad på långfredagsmorgonen. Ännu veta de ingenting där uppe. Låtsas då hellre, att det är någon annan. Säg då hellre, att det är jag.
Algot Brynjulfsson klappade gossen igen på hufvudet med en lärares stolthet.
— Det är godt menadt, kära barn. Blif alltid lika trofast mot den broder, som du har fått så kär och som med tiden skall sitta som husbonde öfver oss alla.
— Jag skulle gärna offra mitt eget lif, om det kunde hjälpa honom — hviskade Magnus kväfdt och såg frågande från den ena till den andra.
Bergmästaren kastade ifrån sig tömmarna, men bittert ångrade han, att han icke i tid vändt om och själf sprungit till skogs. Det yrde gnistor för ögonen och susade för öronen. Han förstod knappt, hur det lyckades honom att hitta in till trappan.
Murarna voro så tjocka, att han icke kunde se marken nedanför genom gluggarna. Utan att han själf visste det och endast för att fästa tankarna vid något likgiltigt räknade han
