Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


Valdemar med Eriks baner. Han halkade på stenläggningen, så att han stötte banerstången i marken, och det tog folket som hån, ty han log hela tiden. Vakten måste omgifva honom på båda sidor och hålla i hvardera ändan af de sänkta spjuten, så att han gick inom ett skyddande stängsel.

Larmet blef slutligen så hotande, att Fulco måste ropa till honom att hålla sig närmre intill helgedomsskrinet, ty hvar det bars fram, spreds det genast lugn.

Folket strömmade med in i den nya kyrkan, som ännu var utan tak. I midten var rest ett träkapell, upplyst med vaxljus och klädt med tapeter. Där blef skrinet satt på altaret. När mässan var läst och sången sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks ära, ringde en liten klocka och det blef en stunds hvila. Fulco förde då omkring konungen.

— Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet — begynte han. — Och det är en sällsynt händelse, att du beträder en kyrka. Låt mig visa dig det bygge, som är mitt lifs kärlek. Jag vet, att rundelns tecken öfverallt går igen i skapelsen, i himlarnas gång, i solen och månen, i timmamas ring på solvisaren. Också

250