Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


bäfvade jag i början för att bryta den stränga rundeln, men så hörde jag hymnerna och kyrieropen, som stego och stego. Själfva mullen längtade uppåt Då förstod jag den nya andan och lät stenskogen växa. Och nu står den här med sina stammar, sina spetsbågiga grenhvalf och rosverk och korsblommor. Dina skogar ha flyttat hit in, Valdemar. Det är en kyrka för dig. Se här på stenarna, som muntra handtverkare hålla på att hugga under hvardagarna och som skola läggas öfverst på stöttorna! Jägare och ulfvar, riddare med korsfanor, lekare och brottare, barn, som kasta snöboll, feta borgare, sjöfolk, älskande, som famna hvarann, krigare som döda… alla vilja de uppåt, uppåt med klockklangen. Alla kommo de med sin skärf till min kyrka, och därför förtjäna de också att få vara med.

De gingo från sten till sten, och på hvar och en fanns det någon sinnrik bildgåta att tyda.

När de kommo tillbaka in i kapellet, fattade Fulco plötsligt om hans handlofve.

— Oud är öfver mig och mitt verk, och folket är med mig — hviskade han sakta. — Vill du ännu försöka att rädda din krona, så

251