Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


mörkare tider. Men där lura farorna, och det är ingenting för dig, Glimma.

— Det säger du! — svarade hon klingande klart och gjorde lös nyckelknippan och räckte honom den. — Bär du den tunga bördan och gå förut och hjälp mig att leta upp ett säkert gömställe. Sedan får du svära tystnad på krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skrämma Glimma med sagor!

Han strök sig ångestfullt öfver pannan, men lydde och gick före henne öfver gårdsvallen.

— Jag har varnat dig.

— Just därför väckte du min lust.

Han öppnade en liten dörr, och de kommo in i trånga rum och gångar. Väggarna voro af runda stenblock med ojämna ytor, barken satt kvar på bjälkarna, och tövattnet droppade in genom vassen och grästorfven på taket. En trappa förde ut på en gård, som genom en halfrasad mur var öppen åt slätten. Under ett försvarstorn borta i ena hörnet befann sig ett rundt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vältrade undan en lucka, som var ställd för ingången. På altaret stod kerubens stenbild med lejonhufvud och ett hjul mellan

261