FOLKUNGATRÄDET
tassarna och ögon på vingarna. Hon såg, att altarskifvan var höljd af kalkgrus och inblåsta löf och att en spindelväf hängde mellan bilden och väggen. Och icke var den spunnen i går, ty den var dammig och lika tät som en grå tyglapp.
— Hur vårdas det altaret? — frågade hon och vände sig litet åt sidan, så att hennes andedräkt strök öfver munkens ansikte. Han insöp den och blundade.
— Här går ingen människa någonsin in, Glimma. När en brottsling fordom dömdes till en lätt och tyst död, skickades han hit för att lägga sina kedjor på altaret. Men han kom aldrig tillbaka.
Martinus kastade nycklarna på altaret och pekade efter dem.
— Där ligga de säkrare än bakom både järn och sten, och du kan inte längre nå dem, Glimma. Nu skall skattkistan stå låst intill upprorets dag, då hon blir buren till min hertig. Han skall sira kyrkan med pärlorna och guldet och själf ställa sig med Mikaels svärd vid ingången.
— Du drömmare! — svarade hon och tog ett par steg in i kapellet, dansande på foten.
262
