FOLKUNGATRÄDET
Han kastade sig efter henne och luckan lade sig ned på sin plats med samma sjungande knäpp som från en bågsträng. Det blef stilla igen, och de torra löfven dansade på altaret.
Småningom började vakterna och småpigorna under spe och kväfdt skratt att leta efter de försvunna, och det blef oro i drotthuset. Gistre Härjanson var den ende, som sökte på egen hand. Van som han var att upptäcka spår i skogarna, igenkände han snart i snön några märken efter de spikar, som Martinus hade under träsulorna för att de skulle bli tunga. Han följde dem steg för steg ända till Den heliga kerubens kapell. Där stannade han och stod och lät fingrarna leka på harpsträngarna, som han brukade, då han var ensam, utan att rätt veta, hvad han spelade. En skara af unga kvinnor drog förbi ute på fältet, men han kunde icke rycka sina tankar från kapellet. Han följde tonerna och böjde sig åt sidorna och talade halfhögt till den försvunne munken, som hade han ännu stått framför honom.
— Jag vet inte, hvad som har skett, broder Martinus, och det förblir väl alltid en gåta. Men när jag hörde, hvad du mumlade vid
