Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


hvar ny morgon låg in öfver ditt täcke. — Hon kände sig som ett hjälplöst barn, som fallit ur modersfamnen. I ett snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklädda änkan, som stod på sin borg vid en aflägsen hafsvik och såg och såg bortåt vägkröken och väntade, om hon aldrig skulle komma.

— Jag vet, munk, att du älskar mig — sade hon och återfick för ett ögonblick makten öfver sin tunga. — Om du räcker mig handen och hjälper mig, skall jag följa dig ut i världen, hvart du vill, om också i fattigdom och som din trälinna…

Men ärmtyget knakade och gaf efter. Slutligen brast också fållkanten, och hon försvann.

— Stackars liten — hviskade han — så ensam du var midt i din ståt och så ensam nu! Ingen att luta dig till med ett: förlåt mig! Och hur ensam jag står här med mitt brott! Men jag skall följa dig. Glimma. De skola tro, att vi ha stulit oss bort samman och skratta åt oss på vår rygg. Ingen skall någonsin få veta, hur allt har tillgått, och min hertig skall förakta sin hängifnaste tjänare. Det är godt och lugnt så. Det är försoningen, och jag är lycklig.


264