FOLKUNGATRÄDET
oskyldiga kvinnohänder. Mer vill jag inte veta. Gån i frid.
Fliken svepte öfver deras ljusa hår, när de buro baneret ut ur kyrkan, och pilgrimernas rop skållade omkring den vördade reliken och följde den borttågande kvinnohären.
Den drog sig öfver bron och gick fram utefter åkanten, där båtarna stodo uppdragna, stöttade med vedträn. Det sken och glittrade i den våta snön, och fast ännu midt i vintern, blåste det vårvind med ljusblå fläckar mellan skyarna.
På eftermiddagen blef hertigen synlig, där han red i sin mörka kappa med sina män. Han var redan på hemväg söderut, och förundrad höll han in den stora hästen och reste sig i stiglädret.
Kvinnorna samlades omkring honom i en tät ring, och förespråkerskan räckte honom baneret.
— Tag det ur mannajungfrurs händer till en god skörd, när sommaren kommer — sade hon, och nu slog hon upp ögonen frimodigare och tryggare än nyss. — Under en så orolig tid står det inte säkert i den nya obefästa kyrkan.
268
