Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


och stola med en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.

Kring Magnus samlades från alla håll de sluga och beräknande och de fåfängliga, som älskade utländsk sed, men också de allvarliga och dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma hänförelse som de fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas stolta härskara.

Valdemar däremot hade sin klubbehär. Och han följdes af förrymda munkar och präster, som låtit sin tonsur växa ihop, lekare, jägare, lösvittingar och vilda skogsgångare af alla slag, men mest af sådana som hade hjärtat varmt under äfventyrardräkten och som förtjänade ett handslag likaväl som repet Där funnos de män, som voro de galnaste under ett upptåg, de muntraste på ett gille och de bästa i vänskap, men som icke dögo till mycket i farans stund, då det gällde att handla förtänksamt och uthålligt. Här och hvar i skogen bodde ännu människor, som aldrig blifvit döpta och aldrig hört en mässa utan trodde på hult och högar och hemligt blotade åt källor och stenar. De slöto sig till Valdemar, som lugnt låg kvar nordanskogs i Ramundeboda och höll gästabud

18. — II.273