FOLKUNGATRÄDET
med sitt hof. — Vi släppa ingen genom skogen — sade de, och begynte leta efter ett tjänligt samlingsställe innerst i den djupaste Tiveden midt emellan Hofva och Ramundeboda.
Tiveden var hedningarnas och häxkarlarnas skog. Händelser, som till och med trälgummorna skulle ha skrattat åt, om de berättats från andra trakter, upplefdes här af hvar vägfarare. Löfkvinnor och alfer mötte han icke ofta, men tjutande och rytande väsen ströko omkring på myrarna som vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor själastuga med tavernare och drängar och en hel by af bodar för hästar och vagnar. Där var också ett urgammalt drotthus, utvändigt täckt med skallar af ihjälslagna vargar och omringadt af murar. Konungarna togo in där vid sin allriksgata. Valdemar och Sofia hvilade sig nu efter resans mödor vid de dukade borden i salen. Men det, som särskildt var egendomligt för Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktadt af en ensittare. Det hade icke bara som andra skogskapell sin offerbössa och dörrstolparna fullhängda med stafvar och små helgonbilder af bly till tack för lycklig färd, utan svarta långskaftade kors stodo utefter
274
