Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


jämn och slät som ett golf, men i höjden brusade det och dånade i kronorna, som knöto sina rödaktiga armar och brottades. Det var dock så högt dit upp, att suset ibland föreföll helt aflägset, och nere vid marken var det stilla.

Han andades djupt i högtidlig glädje och ropade några gånger till tecken åt de andra. Det gaf eko som i en stensal.

För att icke förvilla sig släpade han en gren efter sig, som skrapade upp en fåra i den på undersidan fuktiga och mörka barrmattan. Det var godt rum mellan stammarna, och då han hade fortsatt ännu ett stycke framåt, fick han oförmodadt syn på en källa. Här låg solen in, och här var icke lika ödsligt. När han makade med foten bland blodnäfvorna och älggräset, fann han, att källan hade räta och jämna bräddar med små stenskärfvor inmurade af människohand. Det stilla och rena vattnet var så klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren på botten. Men då han räckte ned handen för att dricka, drog han den tillbaka för den spegelbild, som visade sig öfver hans skuldra. Han vände sig häftigt. Kryckorna hade han släppt, stödd på dem endast med armvecken, och han böjde hufvudet.


277